Hang me up to dry - Cold war kids


Aktuellt:

Ny skiva ”Robbers and Cowards”

Hemsidor:

Svensk reggae

Reggae på Göteborgska kan för vissa låta helt Galet!, men efter ett tag vänjer man sig. Det kan till och med bli rätt charmig, om man ska dra det långt. Jag (Pauline) är svag för svensk reggae, något man kanske märker när man kollar igenom lite inlägg, och min favorit i herrklassen är helt klart Kapten Röd. Det var väl de skönsjungna bitarna i låten "Visa ingen nåd" som fångade mig. Jag kan tycka att ibland när man lyssnar på reggae överhuvudtaget så kan man tröttna på artisternas röster men kaptenen har en väldigt djup röst som det inte finns något direkt att anmärka på. Till er som inte lyssnar på Svensk reggae så säger jag give it a try. Jag har länkat till låten "Visa ingen nåd" lite längre ner, lyssna och säg avd ni tycker.

Pop

Jag kan inte säga att jag har hört allt för många låtar med stockholmsbandet loveninjas(fem för att vara exakt). Det lilla jag har hört däremot gillar jag skarpt. Låten ”I wanna be like Johnny C” låter lite som Timo Räisänen/Joy division, en helt klart bra blandning.

Det finns en härlig självdistans i det glada popbandet, de klädde sig bland annat i ninjadräkter med påklistrade hjärtan och en gigantisk hjärtdräkt i början av deras karriär. Dessvärre glömde de hjärtdräkten i Stuttgart och har sedan dess spelat utan dräkter. (Bilden är från den tid då de fortfarande bar dräkterna)

Nu är det bara för mig att lyssna in mig lite mer på dem, pröva ni med ;)

Aktuellt:

Folkmusikprogg

Att sätta ord på folkmusikbandet Räfven är ganska enkelt. Tänk dig ett litet upptänt hus långt ute i finska ödemarken. Ju närmare du kommer desto mer ljud hör du, och det är livat! När du stiger in känns det som du kommit in i en bastu och en samling män sitter/står/dansar och spelar, energin flödar. Inte bara de som spelar dansar och sjunger utan alla som står runtomkring är minst lika med. Ungefär så känns det att höra och vara i publiken till Räfven.

De är ett folkmusikband från Göteborg som friskt blandar allt från djupt finskt vemod, dansanta polskor från dalarna, ösiga balkanmelodier och klezmer. De bildades 2003 och är en blandning av musiker och skådespelare och har Räfven som ett sidoprojekt. Tanken var att de skulle dra igång en slags ny 68-rörelse, och repertoaren bestod av gamla svenska progglåtar. Proggen finns fortfarande kvar men musiken kommer från alla världens hörn.

För att citera deras hemsida

”Räfven har hunnit besöka bl.a Arvikafestivalen, Halmstads Gatuteaterfestival, Festival Förverkliga i Stockholm, Malmöfestivalen, båtar, nattklubbar, fina fester, fula fester, lägenheter, trädgårdar, gator, restauranger, bibliotek, krogar, tält och torg. Man vet aldrig vart Rebben rullar. Det enda man vet är att ett möte leder till mer än bara glädje och förvåning.”

Hemsida:

experimentell/alternativ

Förvånansvärt har Rysk/Amerikanska Regina Spektor inte nått mina öron förrän ganska nyss. Man kanske snarare får säga att det är av lathet än av något annat för visst har hennes låtar korsat min väg några gånger. Då har jag stannat till och tyckt om det jag hört men inte tagit mig tiden att leta upp det.

Hennes musik har friska inslag av klassiskmusik (hon spelar själv piano) och är både glad och djup. Något både lustigt och fångande är Reginas experimenterande med betoning av ord. Det dras ut och hoppas lite varstans i orden, aldrig så det blir plufsigt, bara väldigt, väldigt speciellt. ”Begin to Hope” som släpptes förra året är en skiva där varje spår är helt sitt eget, det är svårt att ge någon generell bild av hela skivan i sig. Den är helt enkelt väldigt blandad. Det finns både det lite gulligare, vågade och lugnare låtar allt genomsyrat med hennes lugna och genomklara röst.

En låt som har fått mig att stanna upp några gånger är låten Fidelity, en typisk låt som sätter ett spår första gången man hör den.

Trots att Regina släppt fem skivor så är bara två skivor släppta i Sverige. Varav den senaste ”Begin to Hope” som släpptes förra året enligt många klassas som en av de bättre skivorna 2006.

                        

Tre låtar att lyfta fram:

1. Fidelity – Den studsande betoningen på heart, ja på hela låten får det att dra lite i mungiporna.

2. Hotel Song – Soft låt som är lätt att tycka mycket om.

3. 20 years of snow – Väldigt annorlunda där influenserna av klassiskmusik är väldigt stark och rösten pendlar mellan sång och prat.

De som sett Sirqus Alfon vet att få saker är så tokiga och samtidigt så bra, på riktigt. I somras turnerade de runt med Jamobilen på ett antal festivaler och stämningen på deras små framträdanden kan sammanfattas med två ord: vrickad nostalgi.

Den lilla teatergruppen (som man ändå får kalla dem trots att de både spelar och sjunger) är helt svensk men tar på sig rollerna som en öststatscircus och mellan sina låtar gör de helt skruvade trick. Låtarna i sig är enbart covers och alla av samma genre. Nittiotal. Det är inte svårt att skapa en skön sinnesstämning med låtar som ”I like to move it” när majoriteten av publiken är född på åttiotalet.

Med ett annorlunda koncept kommer man långt men med en annorlunda frisyr kommer man längre. Jag tror inte det är många som har sett frisyren ”rakad mitt på huvudet och långa dreads på sidorna”, alla vi som har gjort det kommer inte att glömma den. Ska sanningen fram så är frontmannen i Sirqus Alfon den enda som jag tror (i alla fall någorlunda) passar i det. Att de sedan verkligen är en proffsig grupp som levererar låtarna, rent musikalsikt sett, med precision märker man efter bara några minuter.

Det är svårt att förklara en grupp som Sirqus Alfon för den som lyssnar och inte själv sett. Det är helt enkelt annorlunda och samtidigt väldigt bra. Självklart är det något som är bäst live eftersom stämningen är halva grejen. Ni som ändå vill ha ett smakprov har tur! På deras hemsida finns en liten minishow. Kommer Sirqus Alfon till din stad, ta chansen och gå dit! För oavsett om man tycker det är bra eller dåligt, är det en oförglömlig upplevelse.

Hemsida:

Göteborgreggae/pop/poesi

Namnet låter som taget ur en sagobok. Det kan man på sätt och vis också säga att Navid Modiri & Gudarna är. Varje låt har ett ganska klart budskap som berättas av Navid (Som också är programledare för P3:s Frank). Texterna i sig både är välgenomtänkta och vassa, ibland olyckliga, ibland lyckliga men framförallt väldigt sanna. Allt är mycket vänstervridet men oavsett vad man tycker om det så kan man inte göra annat än att ryckas med när bandet börjar spela.

                         

Enligt dem själva har de ”hittat ett fräscht sound som pendlar mellan svängiga afrobeats och Göteborgsreggae till softare pop.” De har skapat sig ett stort namn i staden söderut – Göteborg alltså, som också är hemstaden vilket tydligt kan höras på Navids dialekt. Stämningen på de spelningar som Navid har haft i Göteborg har varit nästintill magiska, där publiken blivit en del av kompet och alla gungar samman till en stor familjekör.

Att Navid är poet märks tydligt och han har Gustav Svedung till hjälp när det kommer till att bära upp sången, något som denne klarar galant. Dessa två och de andra sex Gudarna gör Navids musik till något helt unikt som är svårt att jämställa med något annat band.

Under 2006 har Navid blivit ett smått välkänt namn på lite olika ställen i landet och de som missat honom borde verkligen ta en kik på hemsidan och ladda ner de fyra låtar som finns för nedladdning där. Man kan också se en charmig video av ”Min ofödde bror”. Detta är sommarmusik av den högre graden så lyssna och vänta på bättre väder.

Tre låtar är egentligen för lite att lyfta men tre får det bli:

1. Jag måste få säga – En grym låt som berör.

2. Vi gör det här för att vi måste – Lugn låt där Navids poesi står i centrum.

Första gången jag hörde Convoj måste ha varit för drygt 1,5 år sedan. Därefter har det hunnit bli två konserter, en skiva och en t-shirt och en nästintill sönderspelad EP.

Convoj är ett indierockband delvis från Luelå och delvis Göteborg. I fanzinet LeManchester kallades dem för ”världens kändaste okända band” eftersom de snabbt spred sin musik på internet. De har också jämförts med band som ”The Bear Quartet” vilket inte är konstigt eftersom Mattias Alkberg precis som hälften av bandet är från Luleå.  

                  

Jonathan Winblad som sångaren heter har en desperat men energifylld röst som stannar kvar några sekunder längre i huvudet än vad man tänkt sig. Tillsammans med både gitarr och trumspelet rycks man som lyssnare med i den lite brusiga musiken. Det charmiga med halvokända indieband finns kvar hos detta band som förtjänar att vara allt annat än halvokänt. De är snygga, stilfulla, har ett driv och gör sitt!

Dock krävs tålamodet att lyssna igenom låtarna på deras EP ett par gånger innan man förstår vad den här skivan har att ge.

EP:n släpptes sommaren 2005 och innehåller fem spår. På myspace ligger två nya spår ute och förhoppningsvis kommer snart en skiva.

Tre låtar att lyfta fram är:

1. Turn off the Tap – En låt som inte finns med på EP:n, lite poppigare än resten av Convojs låtar. Winblads röst rycker tag och trumspelet håller greppet.

2. My time keeping heart – En låt som går mellan rivighet och lugn.

3. Blue Mountains – Gitarrintrot fångar sedan sitter man där låten ut.

Hemsidan (som för tillfället ligger nere):