1. Hoodie - Ta på dig din adidas-hoodie och dansa!
2. 9 to 5 - Rolig, träffsäker låt
3. Random - Så här ska grime låta

1. Burning - Whitest Boy Alive
2. Fine Day - Erlend Øye
3. Poor Leno - Røyksopp (Erlend Øye vocals)

Hang me up to dry - Cold war kids


Aktuellt:

Ny skiva ”Robbers and Cowards”

Hemsidor:

Svensk reggae

Reggae på Göteborgska kan för vissa låta helt Galet!, men efter ett tag vänjer man sig. Det kan till och med bli rätt charmig, om man ska dra det långt. Jag (Pauline) är svag för svensk reggae, något man kanske märker när man kollar igenom lite inlägg, och min favorit i herrklassen är helt klart Kapten Röd. Det var väl de skönsjungna bitarna i låten "Visa ingen nåd" som fångade mig. Jag kan tycka att ibland när man lyssnar på reggae överhuvudtaget så kan man tröttna på artisternas röster men kaptenen har en väldigt djup röst som det inte finns något direkt att anmärka på. Till er som inte lyssnar på Svensk reggae så säger jag give it a try. Jag har länkat till låten "Visa ingen nåd" lite längre ner, lyssna och säg avd ni tycker.

Anntenas – Adapt

Världsmusik

Många gånger när jag spelar Manu Chao så får jag höra kommentaren. ”Åh den här är så bra, vilka är det och vart har jag hört det här innan?”

Manu Chao är en fransk gitarrist, sångare och låtskrivare som framför sina sånger på engelska, spanska eller franska, oftast alla tre i en skön kombination. Förklaring är att hans föräldrar kommer från Spanien men att han är uppvuxen i Frankrike. För att vara helt ärlig så är de tre språken inte de enda man kan hitta i hans musik, arabiska, portugisiska och wolof är ytterligare låtar som man kan hitta i hans gungande musik. Han startade tillsammans med sin bror bandet ”Manu Negra” som inte fick någon respons från publiken någon annanstans än i Sydamerika. När Manu Negra senare slutade spela så började han spela ihop med Sydamerikaner istället. Stämningen på Manu Chaos spelningar i sydamerika ska vara helt speciell helt enkelt något som varje Manu Chao-fan verkligen vill uppleva.  

Världsmusik med hög standard skulle jag vilja kalla Manu Chaos musik. Det blandas friskt mellan de latinamerikanska rytmerna och ett lite "poppigt" sound, men lägger även i lite reggea-aktigta låtar. Gemensamt för många är att det känns som om en stor samling människor står bakom honom med massa instrument som man inte kan namnet på, vilket det också ofta gör.

Anledningen till varför många tycks glömma bort honom är att han inte likt andra artister marknadsför sig på samma sätt i Sverige eftersom hans stora publik inte finns här. Men när man hör låtar som ”me gustas tu” och ”bongobongo” så kommer man på att musiken gör en glad ända in på cellnivå.

Ni glömmer väl inte den här halvkonstiga videon som spelades konstant på diverse musikkanaler för ex antal år sedan.

Hemsida:

Fyra sköna låtar för kvällen

Elektroniskt m.m.

Det finns ett antal artister som man alltid, alltid återvänder till. Det är liksom svårt att tröttna. Jag tror dessa artister kallas för favoriter, och av dem har jag ganska många. Med tiden kommer kategorin byggas upp med sådana pärlor som vi aldrig tröttnar på. Här har ni Nr 1.

En av mina stora favoriter är Moby. Jag förvånas över att det faktiskt inte är så många som nuförtiden vet om vem han är. Dels för att han är väldigt udda men också för att han var så extremt uppmärksammad under åttio och nittiotalet.

Moby som person är väldigt speciell. Han är vegan, kristen och tidigare marxist, tyst och lågmäld. Hans hem är helt klätt i vitt (coolt säger jag), och han har en hemmastudio där han gör alla sina låtar ensam, på låg volym. För att säga vad han objektivt är musikmässigt så får man säga att han är en amerikansk musikproducent och DJ inom elektronisk musik. Jag måste tillägga att han inte gör någon renodlad musikgenre utan blandar rätt villt. Rent subjektiv i mina ögon men även i många andras så är han ett musikaliskt geni. Att lyssna på skiva ”Play” är en njutning i sig och Moby lyckas verkligen leverera känslor genom musik.

I mångas öron så är Mobys musik ungefär lika med tv relaterade program, reklamer m.m. Ofta när jag spelar ”Porcelain” så hör jag någon säga ”men det är ju den där dokumentärlåten” och visst man blir inte förvånad när man ser en dokumentär och "Porcelains" första toner kommer ut ur teveapparaten. För något år sedan spelades dessutom ”In my heart” på en mobilreklam, för 3 om jag minns rätt? 

Istället för att göra en Top 3 så får ni låtlistan för Mobys samlingsalbum ”Go – the very best of Moby” som tillskillnad från så många andra samlingar har fått med alla favoriter utom två. Men jag kopletterar upp med de två längst ner 

Pop

Jag kan inte säga att jag har hört allt för många låtar med stockholmsbandet loveninjas(fem för att vara exakt). Det lilla jag har hört däremot gillar jag skarpt. Låten ”I wanna be like Johnny C” låter lite som Timo Räisänen/Joy division, en helt klart bra blandning.

Det finns en härlig självdistans i det glada popbandet, de klädde sig bland annat i ninjadräkter med påklistrade hjärtan och en gigantisk hjärtdräkt i början av deras karriär. Dessvärre glömde de hjärtdräkten i Stuttgart och har sedan dess spelat utan dräkter. (Bilden är från den tid då de fortfarande bar dräkterna)

Nu är det bara för mig att lyssna in mig lite mer på dem, pröva ni med ;)

Aktuellt:

Ny musikfestival

För bara några dagar sedan fick jag höra att vi inte direkt kom med några nyheter. Samtidigt som vårt koncept är först och främst bra musik så kan detta delvis vara sant. Men det kliade lite i fingrarna att då skriva om det som jag nu har fått tillåtelse att skriva om. Imorgon (19 januari) så kommer ett pressmeddelande om detta.

            

Första Artistsläpp: 20 Februari

(Vi har hört ryktas om att ”Queens of Stone Age” kan vara aktuella för festivalen)

Folkmusikprogg

Att sätta ord på folkmusikbandet Räfven är ganska enkelt. Tänk dig ett litet upptänt hus långt ute i finska ödemarken. Ju närmare du kommer desto mer ljud hör du, och det är livat! När du stiger in känns det som du kommit in i en bastu och en samling män sitter/står/dansar och spelar, energin flödar. Inte bara de som spelar dansar och sjunger utan alla som står runtomkring är minst lika med. Ungefär så känns det att höra och vara i publiken till Räfven.

De är ett folkmusikband från Göteborg som friskt blandar allt från djupt finskt vemod, dansanta polskor från dalarna, ösiga balkanmelodier och klezmer. De bildades 2003 och är en blandning av musiker och skådespelare och har Räfven som ett sidoprojekt. Tanken var att de skulle dra igång en slags ny 68-rörelse, och repertoaren bestod av gamla svenska progglåtar. Proggen finns fortfarande kvar men musiken kommer från alla världens hörn.

För att citera deras hemsida

”Räfven har hunnit besöka bl.a Arvikafestivalen, Halmstads Gatuteaterfestival, Festival Förverkliga i Stockholm, Malmöfestivalen, båtar, nattklubbar, fina fester, fula fester, lägenheter, trädgårdar, gator, restauranger, bibliotek, krogar, tält och torg. Man vet aldrig vart Rebben rullar. Det enda man vet är att ett möte leder till mer än bara glädje och förvåning.”

Hemsida:

1. Fa-fa-fa - Oh it makes you wanna dance baby
2. I used to dance with my daddy - Catchy och rolig refräng
3. Princess - Klappa dina händer, stampa dina fötter och dansa med..

1. I'd rather dance with you - Medryckande, rolig text och mycket dansvänlig. Kolla i videon, där Erlend dansar den coolaste dansen!
   
2. I don't know what I can save you from - Hade denna låten på repeat i två dagar, det är motivering nog...
3. Love is no big truth - Vacker och med skön, avslappnad känsla, en riktig softa-låt.
   

Electropop

Hot Chip bildades 2000 i Storbritannien och består av de fem medlemmarna Alexis Taylor, Joe Goddard, Al Doyle, Owen Clarke och Felix Martin . Musikstilen är rytmisk electronica med ett poppigt anslag. Att sätta in musiken i en genre är en svårighet i sig och de som försöker kommer därför sällan fram till samma.

Musiken på ”The Warning” är lätt att röra sig till men att säga att det är en dansskiva är ändå orättvisande. Skivan blev nominerad till bästa skiva av ”Mercury Music Prize 2006”. På ett behagligt sätt kan man säga att låtarna lägger sig lite bakom medvetandet om att musiken är på, samtidigt som den är högst närvarande. Tongångarna är påhittiga och fastar sig men jag måste säga att skivan är lite ojämn, vissa spår sätter sig direkt medan andra måste sjunka in. Melodierna i vissa låtar kan ses lite barnramseliknande, med det menas är att de likt barnramsor sätter sig och tjusar lyssnaren till att gunga (och ibland sjunga) med. Huvudsångaren ”Alexis Taylors” röst går ofta i falsett på ett sätt som gör så att det är svårt att höra vilket kön rösten tilhör, och gör musiken lite, lite mer spännande. ”The Warning” är en skiva som har mycket att ge eftersom stilarna på den är många och inte går att fånga inom några ramar.

Medlemmen Al Doyle berättar själv hur han tycker attt  ”The Warning” skiljer sig från det förra albumet.
- Det nya albumet är kanske lite mer moget, inte riktigt lika lekfullt. Jag tror också att vi har skrivit fler låtar som kan tänkas spelas på ett dansgolv.

Indie/arty-rock

Bloc Party bildades i Essex, Östra London 2002, de kallade sig Angel Range och Diet and Union innan det nuvarande namnet fastställdes 2003. Vännerna Kele Okereke (sång/gitarr) och Russel Lissack (gitarr) bildade ett band tillsammans med nya vänner de träffat på Reading Festival; Matt Tong (trummor) och Gordon Moakes (bas).

Bandet upptäcktes då Kele lyckades slänga upp en demo till Alexander Kapranos, sångare i "Franz Ferdinand". På så sätt blev de signade till bolaget Wichita, och släppte en del Ep's under 2004. Deras första album, "Silent Alarm", släpptes 2005 och "Silent Alarm Remixed"  2006. Deras andra skiva,  släpptes nyligen

Bloc Party är defenitionen av brittisk inderock när den är som bäst, melodiskt, men aldrig tråkigt tack vare energiska trummor, och de är solklart en av mina favoriter när det kommer till engelsk musik. Just den melodiska delen utmärker Bloc Party och skiljer dem från mängden, eftersom de flesta indie-rockband karaktäriseras av ett garageaktigt mer distat ljud, och enligt min mening skiljer sig Bloc Party från mängden genom att ljudet är så klart och rent trots att det är rock. Musiken har en urban känsla

"Silent Alarm" är ett av de album jag lyssnat mest på, och såklart blev det bara bättre när Silent Alarm släpptes i en remixad version. Remixerna ger en ny dimension till låtarna, och det är ett annorlunda koncept som i detta fallet fungerat utmärkt.



Topp 3:

1. Like Eating Glass - Första låten jag hörde och fortfarande favoriten

2. Banquet - Projicerar en bild av London i min hjärna när jag lyssnar

3. Positive Tension (Jason Clark Remix) - Remixen har lyft låten utan att förändra känslan

experimentell/alternativ

Förvånansvärt har Rysk/Amerikanska Regina Spektor inte nått mina öron förrän ganska nyss. Man kanske snarare får säga att det är av lathet än av något annat för visst har hennes låtar korsat min väg några gånger. Då har jag stannat till och tyckt om det jag hört men inte tagit mig tiden att leta upp det.

Hennes musik har friska inslag av klassiskmusik (hon spelar själv piano) och är både glad och djup. Något både lustigt och fångande är Reginas experimenterande med betoning av ord. Det dras ut och hoppas lite varstans i orden, aldrig så det blir plufsigt, bara väldigt, väldigt speciellt. ”Begin to Hope” som släpptes förra året är en skiva där varje spår är helt sitt eget, det är svårt att ge någon generell bild av hela skivan i sig. Den är helt enkelt väldigt blandad. Det finns både det lite gulligare, vågade och lugnare låtar allt genomsyrat med hennes lugna och genomklara röst.

En låt som har fått mig att stanna upp några gånger är låten Fidelity, en typisk låt som sätter ett spår första gången man hör den.

Trots att Regina släppt fem skivor så är bara två skivor släppta i Sverige. Varav den senaste ”Begin to Hope” som släpptes förra året enligt många klassas som en av de bättre skivorna 2006.

                        

Tre låtar att lyfta fram:

1. Fidelity – Den studsande betoningen på heart, ja på hela låten får det att dra lite i mungiporna.

2. Hotel Song – Soft låt som är lätt att tycka mycket om.

3. 20 years of snow – Väldigt annorlunda där influenserna av klassiskmusik är väldigt stark och rösten pendlar mellan sång och prat.

De som sett Sirqus Alfon vet att få saker är så tokiga och samtidigt så bra, på riktigt. I somras turnerade de runt med Jamobilen på ett antal festivaler och stämningen på deras små framträdanden kan sammanfattas med två ord: vrickad nostalgi.

Den lilla teatergruppen (som man ändå får kalla dem trots att de både spelar och sjunger) är helt svensk men tar på sig rollerna som en öststatscircus och mellan sina låtar gör de helt skruvade trick. Låtarna i sig är enbart covers och alla av samma genre. Nittiotal. Det är inte svårt att skapa en skön sinnesstämning med låtar som ”I like to move it” när majoriteten av publiken är född på åttiotalet.

Med ett annorlunda koncept kommer man långt men med en annorlunda frisyr kommer man längre. Jag tror inte det är många som har sett frisyren ”rakad mitt på huvudet och långa dreads på sidorna”, alla vi som har gjort det kommer inte att glömma den. Ska sanningen fram så är frontmannen i Sirqus Alfon den enda som jag tror (i alla fall någorlunda) passar i det. Att de sedan verkligen är en proffsig grupp som levererar låtarna, rent musikalsikt sett, med precision märker man efter bara några minuter.

Det är svårt att förklara en grupp som Sirqus Alfon för den som lyssnar och inte själv sett. Det är helt enkelt annorlunda och samtidigt väldigt bra. Självklart är det något som är bäst live eftersom stämningen är halva grejen. Ni som ändå vill ha ett smakprov har tur! På deras hemsida finns en liten minishow. Kommer Sirqus Alfon till din stad, ta chansen och gå dit! För oavsett om man tycker det är bra eller dåligt, är det en oförglömlig upplevelse.

Hemsida:

Göteborgreggae/pop/poesi

Namnet låter som taget ur en sagobok. Det kan man på sätt och vis också säga att Navid Modiri & Gudarna är. Varje låt har ett ganska klart budskap som berättas av Navid (Som också är programledare för P3:s Frank). Texterna i sig både är välgenomtänkta och vassa, ibland olyckliga, ibland lyckliga men framförallt väldigt sanna. Allt är mycket vänstervridet men oavsett vad man tycker om det så kan man inte göra annat än att ryckas med när bandet börjar spela.

                         

Enligt dem själva har de ”hittat ett fräscht sound som pendlar mellan svängiga afrobeats och Göteborgsreggae till softare pop.” De har skapat sig ett stort namn i staden söderut – Göteborg alltså, som också är hemstaden vilket tydligt kan höras på Navids dialekt. Stämningen på de spelningar som Navid har haft i Göteborg har varit nästintill magiska, där publiken blivit en del av kompet och alla gungar samman till en stor familjekör.

Att Navid är poet märks tydligt och han har Gustav Svedung till hjälp när det kommer till att bära upp sången, något som denne klarar galant. Dessa två och de andra sex Gudarna gör Navids musik till något helt unikt som är svårt att jämställa med något annat band.

Under 2006 har Navid blivit ett smått välkänt namn på lite olika ställen i landet och de som missat honom borde verkligen ta en kik på hemsidan och ladda ner de fyra låtar som finns för nedladdning där. Man kan också se en charmig video av ”Min ofödde bror”. Detta är sommarmusik av den högre graden så lyssna och vänta på bättre väder.

Tre låtar är egentligen för lite att lyfta men tre får det bli:

1. Jag måste få säga – En grym låt som berör.

2. Vi gör det här för att vi måste – Lugn låt där Navids poesi står i centrum.

Första gången jag hörde Convoj måste ha varit för drygt 1,5 år sedan. Därefter har det hunnit bli två konserter, en skiva och en t-shirt och en nästintill sönderspelad EP.

Convoj är ett indierockband delvis från Luelå och delvis Göteborg. I fanzinet LeManchester kallades dem för ”världens kändaste okända band” eftersom de snabbt spred sin musik på internet. De har också jämförts med band som ”The Bear Quartet” vilket inte är konstigt eftersom Mattias Alkberg precis som hälften av bandet är från Luleå.  

                  

Jonathan Winblad som sångaren heter har en desperat men energifylld röst som stannar kvar några sekunder längre i huvudet än vad man tänkt sig. Tillsammans med både gitarr och trumspelet rycks man som lyssnare med i den lite brusiga musiken. Det charmiga med halvokända indieband finns kvar hos detta band som förtjänar att vara allt annat än halvokänt. De är snygga, stilfulla, har ett driv och gör sitt!

Dock krävs tålamodet att lyssna igenom låtarna på deras EP ett par gånger innan man förstår vad den här skivan har att ge.

EP:n släpptes sommaren 2005 och innehåller fem spår. På myspace ligger två nya spår ute och förhoppningsvis kommer snart en skiva.

Tre låtar att lyfta fram är:

1. Turn off the Tap – En låt som inte finns med på EP:n, lite poppigare än resten av Convojs låtar. Winblads röst rycker tag och trumspelet håller greppet.

2. My time keeping heart – En låt som går mellan rivighet och lugn.

3. Blue Mountains – Gitarrintrot fångar sedan sitter man där låten ut.

Hemsidan (som för tillfället ligger nere):

Somliga av oss har en tendens att glömma våra små musikbehållare på diverse platser. Nu finns lösningen på problemet! – Ipod-skärp. Usch så nördigt men egentligen ganska snyggt. Hela två företag har gjort sig nöjet att tillverka Ipod-skärp. Hur många som faktiskt köper dessa skulle vara roligt att veta.

TuneBuckle Original

P3 har vart först med mycket när det kommer till svensk musik. Mycket tack vare att de har vågat ta sig an de nya artisterna som inte skulle ha uppmärksammats någon annanstans. Artisterna är många och med all säkerhet kommer ett flertal av dem bli omskrivna här.

De senaste åren har P3 startat en gala för svensk musik - P3 Guld.

Samtliga av Sveriges bästa aktuella artister har varit med, eller blivit nominerade till P3 Guld. I år spelar en rad med kända artister på galan såsom Timbuktu, The Ark, Laleh, Mando Diao, Anna Ternheim och Melody Club. Sedan har vi de lite mindre kända artisterna Juvelen, Fatboy och Max Peezay.

Delvis så röstar lyssnare och delvis så finns en Jury. Gå in och rösta och få chansen att vinna 2 biljetter till P3 Guld i Göteborg 20 januari.

Självklart har vi våra egna favoriter i form av:

Kvinnliga Artist: Veronica Maggio – sockersöt röst på en tjej som har visat att hon har mycket att ge

Manliga Artist: Timo Räisinen/ Max Peezay – De förtjänar det mest

Guldmicken: The Knife – För oss relativt få som hade turen att få se dem live så finns det inget annat alternativ. Samma sak gäller nog de flesta som såg den där magiska spelningen på Arvikafestivalen 06.

Årets Låt: Mando diaos, Long before Rock´n´Roll – Kanske är det inte den som spelats mest i Sverige i år men definitivt den som vart bäst om man ska välja mellan låtarna som nominerats.

Årets nykomling: Salem Al Fakir – Kommer nog synas betydligt mycket mer i år men kröp fram lite förra året. Fast det skulle förvåna oss om någon annan än Veronica blev årets nykomling.

Årets grupp: The Knife – Konkurrensen är hård i år men Kniven är våra favoriter.

De andra kategorierna har vi lyssnat lite smått på. Dansgenren har varit väldigt rolig att lyssna på. Tips är att lyssna in sig lite på Studio.

P3 Guld – Något som varje människa som har ett hjärta för svensk musik bör lyssna på!

Popprock

Editors är en brittisk popgrupp grupp av många. De har en aning tyngre/mörkare ton i sin musik än den vanliga glättiga musik som går under brittpop. Poprock är egentligen den genren som passar bäst in på Editors musikstil.  

Bandet startades år 2003 av fyra vänner. År 2005 släpptes singeln Bullets som sålde slut på några dagar. Efter denna succé har de släppt både singeln Munich och Blood som båda hyllats. Editors har stått som förband till Franz Ferdinand men påminner inte särkild mycket (som många påstått) om Franz Ferdinand. De spelade även på Hultsfred i somras, en underbar spelning trots att de fick den sämsta tiden att spela på dygnet...bild från spelningen längre ner!

Består av Tom Smith sångare ,leadgitarristen Chris Urbanowitz, basisten Russell Leetch och trummisen Ed Lay.
                     
Debutalbumet "The Back Room"  sålde platina i England och förtjänar alla strålkastare på sig trots att de har 1,5 år på nacken. 

P Top 3:

1. Bullets - Självklart Bullets, en låt som laddar upp hela vägen till refräng vilken i sig får varje lyssnare att vilja skaka på hela kroppen.
2. All Sparks - Skönt Gitarrintrospel som gör hela låten
3. Fingers in the Factories - Den studsande refrängen etsar sig förvånadsvärt in i huvudet.

1. Munich - Vrid på hög volym och njut!
2. Bullets - Bästa refrängen och mest gripande
3. Blood - I somras sjöng jag sönder min hals till denna refräng